1.1 Denna internationella standard beskriver en direkt metod och en jämförelsemetod för bestämning av den ljudeffektnivå som skulle alstras av en källa som är i drift i en omgivning under standardmeteorologiska förhållanden som svarar mot en karakteristisk impedans pc = 400 N·s/m3 (där p är densiteten hos luft och c ljudets hastighet). Den anger kraven på provrummet, källans placering samt allmänna regler för driftsförhållandena, instrumenteringen och tekniken för att erhålla ett estimat på medelvärdet av ljudtrycksnivån i kvadrat från vilket källans ljudeffektnivåer i oktav- eller tersband beräknas med grad 1 noggrannhet. De storheter som mäts är tidsmedelvärden av ljudtrycksnivåer i frekvensband. Andra valfria storheter är ljudeffektnivåer med andra frekvensvägningar som beräknas från mätningar i frekvensband. Standarden tillhandahåller inte medel för att bestämma direktivitet och tidsvariationer hos ljudet från en källa.
I allmänhet inkluderar det intressanta frekvensområdet tersbanden med mittfrekvenser från 100 Hz till 10000 Hz. I bilaga C ges en vägledning för hur de beskrivna metoderna skall tillämpas inom ett utvidgat frekvensområde med avseende på låga frekvenser. Denna internationella standard är inte tillämplig för frekvensområdet över tersbandet 10000 Hz. För högre frekvenser rekommenderas de metoder som beskrivs i ISO 9295.
1.2 Metoden som beskrivs i denna internationella standard är lämplig för stabilt buller med bredbandiga, smalbandiga och enskilda frekvenskomponenter enligt beskrivning i ISO 12001. Bullret kan strålas från en apparat, maskin, komponent eller eller annan del.
Denna internationella standard är tillämplig på bullerkällor vars volymer företrädesvis inte är större än 2% av volymen hos efterklangsrummet som används vid provningen. För källor med volymer större än 2% av rummets kan standardavvikelserna som ges i tabell 2 överskridas.